0

Bitande kyla och gnistrande snö

Jag drömde en dröm häromnatten, eller egentligen mera upplevde ett minne från min barndom. Det är inte ofta jag brukar drömma och när det väl händer är bilderna så osammanhängande vid uppvaknandet att det ändå inte haft någon inverkan.

Men det här gången kunde drömmen genom sin kombination av att vara en äkta upplevelse och numera ett minne, stanna kvar även efter uppvaknandet.

Jag var i 7-8-års åldern, vandrandes efter den mörka oupplysta skogsvägen utanför familjehemmet. Det var tidig morgon, kallt. Vägen låg som alltid spegelblank av is och varje steg fick tas med noggrannhet och omsorg för att inte halka på ändan. På mig hade jag min första riktiga overall, gul och grön var färger den gick i. Såhär i efterhand var den förmodligen inte lika estetiskt tilltalande som jag själv tyckte den var som barn, även om hysteriska färgblandningar var 90-talet i sitt esse.

På fötterna ullfodrade vinterskor från Tretorn. På händerna tjocka fingerhandskar, tumvantar var både lite för töntigt och opraktiskt.

Lugn.

Inte ett ljud förutom den vind som då och då svepte snö över vägen och vidare in i skogen. Bitande kyla, overallen uppdragen till nästippen – steg för steg framåt på den hala skogsvägen. Det var skolbussen jag var på väg mot, som varje morgon. 500 meters promenad genom mörker, kyla och snö ned mot den hållplats där den gamla slitna och allt som oftast i alla fall, fungerande Volvobussen stod och väntade. Allt som oftast.

Knarrande ljud under stövlarna.

Ångmoln av utandningarna.

Ovan talltopparna en mörkblå himmel täckt av universums lysande stjärnor. Jag kan uttyda Karlavagnen, eller De Tre Vise Männen. Nu minns jag. Det var jul, i magen vilade mammas varma choklad och Skogaholmslimpa med smör och skinka på. Även dagens skörd ur chokladkalendern. Vit mark bryts av rött ljus. Bussens baklyktor träder fram bakom vägens sista kurva innan hållplatsen. Jag knackar som vanligt på bussdörren och en slumrande busschaufför vaknar till och släpper på mig.

7 rader bak, på ett ungefär. Kändes alltid lagom centralt och bra – om det inte var han den snälla favoritchauffören, då satte jag mig alltid längst fram – ni vet på sätet med bara en plats. Men idag var det han som oftast inte sa så mycket, utan kikade i morgontidningen mest.

Bussen skakar till, motorn varvar upp och chauffören brottas med den stora växelspaken fram och tillbaka. Äntligen hoppar rätt växel i. Tårna och fingrarna börjar återvända till sin normala temperatur och resan på 1,5 mil mot skolan börjar. Precis som alla andra dagar.

0

Framtidsplaner

Hej på er!

Blev en liten paus, har börjat bli så mycket att göra igen i skolan samt utanför också för den delen att man, tyvärr, måste skära ned på någon aktivitet. Oftast är det då bloggen som får lida.

I alla fall har jag fortsatt mina funderingar kring framtiden. Jag har insett att jag verkligen är en sådan där analytisk människa som vill ha studerat och funderat ut alla tänkbara scenarion och vägar, innan jag kan göra ett stort val. Samla fakta, leta, jämföra, undersöka. Men nu känns det i alla fall som att jag återigen har ett nytt, riktigt och slutgiltigt mål. Sedan får vi väl se om jag når fram dit, det jag tänker mig kräver nämligen skyhöga resultat på högskoleprovet. Men har även där garderat mig så att om, men förhoppningsvis inte, jag inte klarar den poänghöjning som krävs, kan studera en annan meriterande kurs(er) ett extra halvår för att göra ännu ett försök.

Studieort har också börjat bli lite luddigare, Umeå har vart målet. Men både jag och Sofia har börjat se över lite andra alternativ som lockar ännu mera. Vi får se hur det blir, det är en lång väg dit och den börjar med plugget inför högskoleprovet nu, skrivningen i april samt resultatet där. Utefter det får man jobba vidare med det man har. Endera tillräckligt bra resultat, eller motivation för att nå dit man vill komma. För dit ska jag.

Och nej, det är självfallet inte jurist som jag haft som mål tidigare jag pratar om, det kommer jag in på med betygen jag har redan, det är en annan utbildning. :-)

Kallt, ja det har vart riktigt kallt ute ett par dagar nu. Jag hoppas verkligen att det kan brytas av snart, så att vi börjar gå mot såväl ljusare tider som varmare. Den stora nackdelen med att bo i Sverige är just vintern, jag har aldrig vart och kommer förmodligen aldrig att vara något stort fan av den. Kallt, blåsigt och allmänt omständligt. Enda positiva är julen, glöggen, samt de fina dagarna när snön ligger vit över skogen och marken. Men som nu, när det istället ser ut som en brun katastrof ute på vägar och gator, eller varvas med blixtkyla, nej då önskar jag att jag hade en sommarboning i södra Europa istället.

Ha en fortsatt trevlig helg läsare!

Mvh Robert