0

Bitande kyla och gnistrande snö

Jag drömde en dröm häromnatten, eller egentligen mera upplevde ett minne från min barndom. Det är inte ofta jag brukar drömma och när det väl händer är bilderna så osammanhängande vid uppvaknandet att det ändå inte haft någon inverkan.

Men det här gången kunde drömmen genom sin kombination av att vara en äkta upplevelse och numera ett minne, stanna kvar även efter uppvaknandet.

Jag var i 7-8-års åldern, vandrandes efter den mörka oupplysta skogsvägen utanför familjehemmet. Det var tidig morgon, kallt. Vägen låg som alltid spegelblank av is och varje steg fick tas med noggrannhet och omsorg för att inte halka på ändan. På mig hade jag min första riktiga overall, gul och grön var färger den gick i. Såhär i efterhand var den förmodligen inte lika estetiskt tilltalande som jag själv tyckte den var som barn, även om hysteriska färgblandningar var 90-talet i sitt esse.

På fötterna ullfodrade vinterskor från Tretorn. På händerna tjocka fingerhandskar, tumvantar var både lite för töntigt och opraktiskt.

Lugn.

Inte ett ljud förutom den vind som då och då svepte snö över vägen och vidare in i skogen. Bitande kyla, overallen uppdragen till nästippen – steg för steg framåt på den hala skogsvägen. Det var skolbussen jag var på väg mot, som varje morgon. 500 meters promenad genom mörker, kyla och snö ned mot den hållplats där den gamla slitna och allt som oftast i alla fall, fungerande Volvobussen stod och väntade. Allt som oftast.

Knarrande ljud under stövlarna.

Ångmoln av utandningarna.

Ovan talltopparna en mörkblå himmel täckt av universums lysande stjärnor. Jag kan uttyda Karlavagnen, eller De Tre Vise Männen. Nu minns jag. Det var jul, i magen vilade mammas varma choklad och Skogaholmslimpa med smör och skinka på. Även dagens skörd ur chokladkalendern. Vit mark bryts av rött ljus. Bussens baklyktor träder fram bakom vägens sista kurva innan hållplatsen. Jag knackar som vanligt på bussdörren och en slumrande busschaufför vaknar till och släpper på mig.

7 rader bak, på ett ungefär. Kändes alltid lagom centralt och bra – om det inte var han den snälla favoritchauffören, då satte jag mig alltid längst fram – ni vet på sätet med bara en plats. Men idag var det han som oftast inte sa så mycket, utan kikade i morgontidningen mest.

Bussen skakar till, motorn varvar upp och chauffören brottas med den stora växelspaken fram och tillbaka. Äntligen hoppar rätt växel i. Tårna och fingrarna börjar återvända till sin normala temperatur och resan på 1,5 mil mot skolan börjar. Precis som alla andra dagar.