0

Jobbiga tider

Jag brukar inte vara extremt personlig eller självutlämnande på den här bloggen, den agerar snarare lite bollplank för personliga reflektioner eller vägg för texter när skrivlusten fallit på.

Den här sommaren hade jag sett fram emot, efter att ha arbetat utomlands ett tag och funderat över vad jag egentligen vill arbeta med här i livet så var planen rätt klar väl hemma i Dalarna igen. Men nu är allting lite suddigt igen, inte i form av att jag inte vet vad jag vill arbeta med – utan vägen dit.

Jag tror också att omkringliggande faktorer gör att synen är lite suddad för tillfället. Jag har precis blivit antagen till en riktigt bra kandidatutbildning inom datalogi – trots det är det svårt att känna engagemang och driv inför hösten. Som jag inledde med är jag sällan självutlämnande här, men för självterapeutiska syften är det ändå skönt att skriva av sig.

Jag och Sofia har efter över 5 ½ år tillsammans, ja, sedan första året på gymnasiet fram till nu – valt att gå skilda vägar. Både olika framtidsplaner, känslor och antar jag livs- och personlighetskriser gjorde att det inte var möjligt att fortsätta längre. Men det gör inte det hela enklare, inte ett dugg faktiskt.

Blir man tillsammans i så ung ålder växer man i princip ihop till slut och blir synonyma med varandra. Det behöver inte vara en dålig sak, men är också något som inte fungerar i alla lägen.

Det är nog inte separationen i sig som är det jobbiga heller, utan snarare en separationsångest lik den när någon nära går bort. Har man delat så många år tillsammans, minnen, skratt och precis allt annat – så slits även en bit av sin egen person bort vid separation. Vem är jag nu? Vad vill jag i livet? Andra tankar är att man plötsligt är helt ensam och isolerad. Ett hjärnspöke men i enormt stark form då realiteten är en annan.

Jag kommer aldrig hitta någon jag tycker lika mycket om, eller jag kommer aldrig ha energin att lära känna en människa på samma sätt igen. Även dessa två hjärnspöken. Givetvis kommer man hitta någon annan man håller lika högt igen, älskar och bryr sig innerligt om. Givetvis kommer man ha energin till att vilja ta reda på och lära känna denna person långt in i själen. Men det svåra i nuläget är att låta den logiska delen i hjärnan förklara för reptilhjärnan att det kommer ta tid och att det inte är något som sker över en natt, vecka, månad, kanske år.

För jag är sådan som person också, jag vill ha en riktig koppling med personer jag umgås med eller ska kunna tycka om. Ett djup och en förståelse – rentutav skulle man kunna kalla det en släng bondförnuft. Det gillar jag i en människa och är en fin egenskap, enkelhet, rakhet, humor och värme.

Tiden framöver kommer vara jobbig och hård, jag planerar att dränka mig i arbete och träning för att komma ut hel igen, härdas (Se tidigare inlägg). Jag vet att jag återigen kommer kunna se ned i ett par leende ögon som säger ”jag älskar dig” och som får mig att drivas vidare.