0

Civilization V

Det tar en tillbaka…

Jag minns när man som liten knatte flitigt på vår gamla dator från Packard Bell, satt och nötte spelet Civilization III i timtal. Ett spel vars handling är så klassisk, men ändå så genial och utmanande. Ta kontrollen över ett land och led det till att bli det mest framgångsrika i världen. Genom militär, ekonomisk eller kulturell makt. Det är något speciellt med Civ som gör att timmarna flyger iväg och lika beroendeframkallande som Civ III var när jag som liten spelade det, verkar även femte delen i serien vara.

Inte för att själva grundkonceptet förändrats direkt. Det var otroligt lätt att sätta sig in i spelet, trots de många årens uppehåll, för det är sig så likt. Men den grafisk uppiffningen gjorde självfallet att det blev dubbelt så roligt att bygga majestätiska världsunder i sin huvudstad. Eller att som krigsherre och tyrann, vara den som först nådde fram till kärnvapen. Och brukade dem.

Det finns så otroligt många olika scenarion som kan utspela sig i ett parti, eller omgång om man vill. Av Civilization. Och det känns också alltid lika bra när man hamnar i toppen på de olika ”undersökningar” som presenteras under spelets gång. I senaste partiet tog jag mig an rollen som ledare över grekerna. Jag började så smått med ett par mindre byar där fokus låg på ökad tillväxt, invånarnas lycka och demokrati. Under spelets gång dock drabbades jag under medeltiden av stor brist på järn. Med den persiske ledaren i full kontroll av resurserna och utan vilja att byta dessa mot vare sig guld eller andra resurser, hade jag inget annat val än att bygga upp min militära makt. Efter femtio år in på medeltiden trädde mina första soldater in i ett område rikt på järn. Slaget gick snabbt, där jag med överlägsen teknologi snabbt tillintetgjorde den persiske kungens trupper.

Här tog även maktbegäret över. Med den enkelhet mina soldater erövrade byarna, var det extremt lockande att fortsätta tåget in i hans länder, mot huvudstaden. Efter ett par blodiga decennium kröp tillslut kungen till korset och bad om fred. Men som den tyrann jag utvecklats till, nekade jag honom detta och skickade istället en sista stor arme mot hans huvudstad. Med huvudstaden erövrad och jämnad med marken hade mitt rike nu expanderat stort. Makthungern bubblade vidare och efter att ha erövrat ytterligare ett par länder stod endast Tyskland kvar. På en varsin kontinent befann vi oss med lika stora landsytor. Skillnaden var att ledaren över Tyskland fört ett långt och dyrt krig gentemot Amerika. Medan jag tjänat på mina krig och satsat stort på forskningen, hade han istället endast fokuserat på antal soldater.

Ja, följden av detta var, att i och med min krigsförklaring gentemot Tyskland. Skickade han gamla skepp från medeltiden mot mina landsområden, medan jag skickade atombomber mot hans större städer och trupper. På ytterligare hundra år bestod endast huvudstaden, på grund av nåd från mig. Med den tyske ledaren på sina knän kunde jag samla alla trupper för en sista marsch, mot Berlin. Att se Berlin falla och att vara det land som kontrollerade mest mark i världen gav mig sedan också segern.

Haha, ja så kan en omgång av Civ V se ut. Det känns bra att man trots all politik, studier och annat. Kan behålla den del inom sig som älskar spel som dessa, kvar och levande. Även om denna text, mest var för underhållande syfte haha.

Jag måste i alla fall rekommendera det här spelet, ett enormt bra tidsfördriv med så många olika utgångar!

Civilization V

Mvh Robert