0

Mini-semester i Dalarna

Ha spenderat senaste veckan uppe hos släkt och familj i Dalarna. Skönt att komma ”hem” ett tag och ladda om inför stundande hösttermin med plugg, tentor och allt vad det innebär. Tempot är ett annat här på landet så att säga. Känns konstigt att inte ens behöva bry sig i vad klockan är, vet knappt längre vilket datum det är om jag ska vara ärlig.

Men det behövs, bara koppla bort allt ett tag- knappt kolla mailen.

Av de mindre roliga händelserna gångna veckan var begravningen av min farfar. Det är aldrig kul att behöva ta farväl av någon som funnits med en under hela ens uppväxt och som vart en stor del i vem man idag är. Tackar honom bland annat för mitt stora intresse av samhället och politik, då han själv genom alla år vad en aktiv skribent och debattör. Men också teknik, det måste sett till hela svenska populationen ändå vara relativt få 93-åringar som använder en dator och fortfarande ville lära sig nya saker hela tiden. Vila i frid farfar, vi är många som kommer att sakna dig.

Sista veckan här nu planerar jag låta rulla på i samma anda som den första. Eventuellt kommer det bli ett större IKEA besök, då jag är i behov av både nya stolar, hyllor och lampor. Tur att man kör Volvo, mycket plats där för att TRYCKA in grejer.

0

Hej då Dalarna!

Kvällen före avresa. Efter en lång, varm och härlig sommar är det återigen dags att lämna Dalarna för en längre tid framöver. Som vanligt blandade känslor, bygden har med åren börjat växa på en alltmera. Även fast ens hem är på ett annat ställe numera, är det riktiga hemmet fortfarande nära Dalälven och Siljan.

Men det är som sagt blandade känslor. Att spendera somrarna i Dalarna är härligt, att spendera resterande del av året där- nej det har jag och kommer jag alltid klara mig utan. Att åka har alltid vart början på något nytt och spännande. Nya möjligheter, nya uppgifter och massor av arbete- spännande med andra ord.

Romantiseringen finns alltid kvar i bakhuvudet dock om hemmet, på ett bra sätt. Det gör sommaren till just vad det är på plats också. Det gör också att patriotismen vaknar till lite extra som exilmas. Tack och lov för SHL och LIF i alla fall, som håller en kopplad till vart man kommer ifrån.

Med det sagt, dags att köra, en sinnessjukt spännande höst väntar!

0

Bitande kyla och gnistrande snö

Jag drömde en dröm häromnatten, eller egentligen mera upplevde ett minne från min barndom. Det är inte ofta jag brukar drömma och när det väl händer är bilderna så osammanhängande vid uppvaknandet att det ändå inte haft någon inverkan.

Men det här gången kunde drömmen genom sin kombination av att vara en äkta upplevelse och numera ett minne, stanna kvar även efter uppvaknandet.

Jag var i 7-8-års åldern, vandrandes efter den mörka oupplysta skogsvägen utanför familjehemmet. Det var tidig morgon, kallt. Vägen låg som alltid spegelblank av is och varje steg fick tas med noggrannhet och omsorg för att inte halka på ändan. På mig hade jag min första riktiga overall, gul och grön var färger den gick i. Såhär i efterhand var den förmodligen inte lika estetiskt tilltalande som jag själv tyckte den var som barn, även om hysteriska färgblandningar var 90-talet i sitt esse.

På fötterna ullfodrade vinterskor från Tretorn. På händerna tjocka fingerhandskar, tumvantar var både lite för töntigt och opraktiskt.

Lugn.

Inte ett ljud förutom den vind som då och då svepte snö över vägen och vidare in i skogen. Bitande kyla, overallen uppdragen till nästippen – steg för steg framåt på den hala skogsvägen. Det var skolbussen jag var på väg mot, som varje morgon. 500 meters promenad genom mörker, kyla och snö ned mot den hållplats där den gamla slitna och allt som oftast i alla fall, fungerande Volvobussen stod och väntade. Allt som oftast.

Knarrande ljud under stövlarna.

Ångmoln av utandningarna.

Ovan talltopparna en mörkblå himmel täckt av universums lysande stjärnor. Jag kan uttyda Karlavagnen, eller De Tre Vise Männen. Nu minns jag. Det var jul, i magen vilade mammas varma choklad och Skogaholmslimpa med smör och skinka på. Även dagens skörd ur chokladkalendern. Vit mark bryts av rött ljus. Bussens baklyktor träder fram bakom vägens sista kurva innan hållplatsen. Jag knackar som vanligt på bussdörren och en slumrande busschaufför vaknar till och släpper på mig.

7 rader bak, på ett ungefär. Kändes alltid lagom centralt och bra – om det inte var han den snälla favoritchauffören, då satte jag mig alltid längst fram – ni vet på sätet med bara en plats. Men idag var det han som oftast inte sa så mycket, utan kikade i morgontidningen mest.

Bussen skakar till, motorn varvar upp och chauffören brottas med den stora växelspaken fram och tillbaka. Äntligen hoppar rätt växel i. Tårna och fingrarna börjar återvända till sin normala temperatur och resan på 1,5 mil mot skolan börjar. Precis som alla andra dagar.