5

Skräcknovellen: Longhill Manor

Longhill Manor

Brevet låg i hans hand. En inbjudan till den rika miljonärens hus. Han hade inte sett den gamle mannen på åratal, decennium, och nu var han inbjuden till honom. Deras senaste möte hade inte vart någon trevlig upplevelse och att han nu tillslut skulle ha gått vidare, den gamle långsinte gubben, var något Stellan hade svårt att föreställa sig. Trots det hade han bestämt sig för att gå, det var inte ofta någon fick se innandömet av longhill manor, bara några få äldre män i rockar, kanske när posten levererade ett paket. Annars var alltid den stora dörren stängd för att avsegla värden utanför.

 

Stellan var på väg mot den gamle miljonärens hus. Han hade inbjudan i rockfickan och gick med raska steg över trottoaren mot huset. Stellans gråvita hår hade kammats som de flesta andra herrar kammade sig, praktfullt bakåtkammat med en våg i håret. Hans svarta rock fladdrade runt hans långa ben, och hans blå ögon svepte över gatan ideligen. Hans ansikte var bestämt, kantigt och grovhugget, men likväl kunde det inge en snäll och trevlig ton. Han hade levt ett stressigt, men framgångsrikt liv, nu med flera företag i sin ägo, även om han aldrig gjort mycket ståhej om resurserna han hade. Något som både uppskattats och hade skapat mycket bråk. Väl framme tornade dörren upp sig framför honom och med en ansträngning lyckades han knacka två gånger med det stora järnet som hängde på dörren. Allting blev tyst, och efter ett tag hördes ett par klickanden och smällanden i dörren och den gick upp med ett knarr. I dörren stod en kraftig man. Han blängde Stellan med kall blick innan han med högerarmen gjorde en gest in mot huset. Stellan klev in, huset var inte som han mindes. Allting var mörkare, och de förut gnistrande vita elfenben och förhistoriska stenar som besmyckat väggarna. Hade ersatts med huvuden från djur han aldrig tidigare skådat. Solljuset trängde inte alls in i huset mera då fönsterluckorna på utsidan stängts igen och det enda som lyste upp rummet var ett par glödlampor och ljusstakar här och där. Stellan fortsatte in i huset, han nådde nu huvudkorridoren, han hade endast gått här en gång förut i sitt liv, och att stå här nu igen var en konstig känsla. Han hörde röster en bit bort, ett surrande ljud av människor som pratade med varandra. Han började sakta gå genom korridoren, med något i magen som kändes fel fast allting var bra. Han försökte skaka av sig sin ängslan och bestämde sig för att han bara inbillade sig. Hans hand tog tag i handtaget på dörren i slutet av korridoren, vred om det och steg in i det stora öppna rummet. Rösterna tystnade och ha fick tio ögon riktade mot sig. Inne i rummet med honom stod en äldre dam, en yngre, en äldre man klädd i kostym som såg dyr ut, och sen två identiska personer till utseendet. Efter en stunds tystnad bröt den äldre damen tystnaden, hon stegade fram och hälsade. ”Godkväll, mitt namn är Eleonora” Hon sträckte fram en rynkig hand mot honom, som han snabbt omfamnade och de två skakade hand. ”Vi hade inte förväntat oss ännu en person, sa hon nu med en känsla i rösten av att hon inte verkligen hälsade honom välkommen”, ”Det här är Anna, sa hon och pekade mot den yngre damen, här har du Einar, sa hon och pekade mot den välklädde herren”. Stellan svepte med blicken över de båda, som mumlade ett tyst hej mot honom. ”Tvillingarna här, sa hon med en nick mot de två identiska personerna”, Dom nickade mot Stellan ”Heter Stefan och Simon”.

 

Efter ett par minuters diskussion hade alla kommigt fram till att ingen visste varför dom var där egentligen. Dom var för få för att det skulle vara någon typ av fest, och stämningen var allt annat än festlig. Så vad var meningen med att bjuda in dem, och vart var miljonären själv? Eftersom de flesta i gruppen hade börjat känna sig rastlösa, så hade de bestämt sig för att börja utforska huset. De delade upp sig i två grupper, som sakta föll isär då alla gick åt håll som rörde sina egna intressen. Anna försvann in i ett rum vackert upplyst av fönstret mot väster som spred solens sista strålar efter väggarna. Einar, försvann in på ett äldre kontor. Stellan stod ensam kvar i den långa korridoren och lyssnade efter ljud i tystheten. Det enda som hördes var avlägsna ljud av vinddrag och grenar som slog mot husets väggar. Han såg en dörr som stod på glänt en bit bort, och eftersom alla andra försvunnit så var det ingen idé att bara stå och se i det tomma. Dörren ledde till ett mörkt sovrum utan fönster, med spindelväv efter väggarna och förvridna ansikten på tavlor i taket och efter väggarna. Han skulle precis backa ut igen från det kusliga rummet när dörren slog igen med en smäll bakom honom och låset klickade till.

 

Smärtan skar genom hela hennes kropp när knivbladet sakta fördes från nacken efter ryggraden. Munkavlen ströp hennes syretillförsel och paniken brann i hennes ögon och som sökte rummet med blicken förtvivlat efter ett redskap som skulle kunna hjälpa henne. Ingenting fanns. Sakta kände hon kylan omfamna henne som hon stod där och kände knivens blad sjunka igenom skinnet, köttet och punktera hennes ena lunga. Mörkret dansade framför hennes ögon innan Anna föll ihop död på mattan, färgad röd av hennes eget blod. Den gamle mannen torkade knivseggen och lämnade det vackra smyckesrummet med hast och förenade sig med skuggorna i korridoren och gick vidare. Käppen med det guldbeklädda handtaget skapade ett dunkande eko, dunk, dunk, dunk, som han gick genom korridoren. Hatet inom honom brann starkare än vad det gjort på många år. Deras lyckliga ansikten, deras familjer de alltid kunde återvända till och glädjas med. Han skakade bort tanken på familjerna och märkte att han kramade käppen så hårt att knogarna vitnade. Han lät handen slappna av och fortsatte sin dunkande gång. Snart skulle han inte behöva se de glada familjerna mer.

 

Ett dunkande ljud hade fått Einar att sluta rota igenom de gamla dokumenten i skrivbordet. Han hade egentligen inget där att göra, men nyfikenheten hade tagit över. Tyvärr fanns det inget av intresse. Gamla papper på försäkringar, aktier med mera, sådant han inte skulle kunna ha någon nytta av i alla fall. Det dunkande ljudet kom närmare. Einar rätade på sig och drog handen genom det gråsilvriga håret. Hans ögon smalt in i mörkret, mörkbruna, nästan svarta ögon som många fruktat i hans ungdom. Nu var det dock annat på ålderns höst. Inte längre skrämdes ungdomar av hans vältränade figur och bistra utseende, tvärtom. Istället kastade de sten eller snö mot hans hatt, eller utförde andra elaka saker mot honom. Dunket var nu precis utanför dörren. Einar gick fram mot dörren precis som ljuden försvann helt, lite förvånad skruvade han på dörrhandtaget och svängde upp dörren. Det han möttes av blev han chockad över. Inget var där. Hela korridoren låg mörk och öde och ingenstans fanns något som skulle kunna ha gett upphov till det dunkande ljudet. Han stegade ut i korridoren och svängde med huvudet ät vänster och höger men kunde inte se källan för ljudet. Han började gå efter korridoren, puttade upp dörrar lite här och där och kikade in. Plötsligt hörde han steg i slutet av korridoren där den svängde av till vänster. Han började sakta gå mot ljudet som blev starkare för varje steg han tog. En skugga började stiga över golvet, om det var människa eller djur gick inte att säga. Einar stannade just framför hörnet där korridoren svängde av. Dunk, dunk, dunk ekade bara ett par meter bort nu och kom närmare och närmare. En hand grep honom om axeln och han hoppade högt av rädsla medans han samtidigt snurrade runt. Först såg han bara en man framför sig, men snart kände han igen mannen. Det var Stefan som stod framför honom och såg lika överraskad ut som Einar.

          Oj, jag menade inte att skrämma dig herrn, fick han fram nervöst.

Einar samlade sig ett ögonblick och andades in och ut ett par gånger tills smärtan som tryckte över hans bröst började släppa.

          Ingen skada skedd, man blir bara lite uppjagad av alla ljud i mörkret, speciellt i ett hus man inte känner väl.

          Sant, har du sett till Anna? Simon följde efter henne en bit men nu kan jag varken hitta honom eller Anna.

Einar skakade på huvudet

          Nej jag har inte sett någon, bara hört ett dunkande ljud som verkar ha tystnat nu, sa Einar och lyssnade efter.

Dunkandet hade avtagit och det enda som hördes i tystnaden var deras egna andetag, och en kniv som drogs ur dess slida.

 

Stellan kände paniken i bröstet, dörren hade endera gått i igen och gått i baklås, eller så hade han med avsikt blivigt inlåst i rummet, men varför och av vem? Tankarna for runt i huvudet och något att bryta upp dörren med fanns inte i rummet. Det hade förmodligen inte spelat någon roll om det funnits det heller, Stellan visste att han var för svag och gammal för att orka bryta upp en tjock bastant dörr. Innan fler funderingar han flyga genom hans huvud fyllde ett gallskrik luften. Skriket var hemskt, som om någon sakta pinades ihjäl utanför hans dörr. Skriket höll i sig i vad som verkade en evighet innan det abrupt slutade med ett knäckande ljud och tystnad föll igen. Svettpärlorna rann ned för Stellans panna och han kunde känna hjärtats puls dunsa i öronen. Vad som än hade skrikigt så hade det gått en fruktansvärd död tillmötes, precis utanför hans dörr! Desperat började Stellan att söka efter någon väg ut ur rummet men som tidigare fanns ingen väg ut, han var instängd utan hopp att komma ut förrän någon annan i gruppen hittade honom. Om de hittade honom. Om… Stellan blev iskall, tänk om det var någon i gruppen som hade blivig mördad utanför hans dörr. Han orkade inte mer, vitt ljus började täcka hans synfält och han föll ihop på det hårda trägolvet. De mystiska förvridna ansiktena på tavlorna vred och vände sig i hans synfält och han kände att han var på väg att svimma, när han fick syn på något under en gammal byrå som stod bredvid en gammal dammig sliten säng. Hans krafter räckte inte till att ställa sig upp med, så han började sakta krypa över golvet, fram mot det glänsande han sett under byrån. Han sträckte fram sin hand och greppade fingrarna runt trät som ledde från… yxans ägg! Hans hjärta slog en frivolt och han kände hoppet pumpa i sina ådror. Med en kraftansträngning ställde han sig upp igen, svingade yxan bakom nacken och sedan lät den falla över dörren.

 

Simon och Eleonora stod skräckslagna i köket. Skriket de hört hade fått dem att frysa där dom stod utan att kunna röra en lem. De stirrade ut över mörkret i det stora köket, över bänkarna, stolarna och det långa bordet som det säkert serverats många maträtter på genom åren. En sak de lade märke till dock var att ingen av stolarna förutom en enda av dem var dammiga och såg ut som att de inte rörts på åratal, precis som resten av huset. Det var någonting kusligt som var på gång hade Eleonora fastslagit, Simon höll med, även om han skulle vilja uttrycka känslan med ett betydligt kraftfullare ord. Sakta började Simon röra på sig igen, försiktigt för att inte snubbla över något som de få lampor som fanns i rummet inte hade lyst upp, precis som i resten av huset. Av någon anledning hade han börjat längta hem till sin familj, att komma hem till tryggheten och inte behöva vara rädd för något han om och om intalade sig bara var inbillning.

          Vi letar rätt på de andra och lämnar det här stället nu genast, sa han till Eleonora

Eleonora tittade lite tveksamt omkring dem och sedan på Simon igen och nickade svagt. Hon hade inte heller någon lust att stanna längre. Hon kunde inte ens tänka sig varför dom ens blivigt inbjudna, ingen fanns där att ta emot dom förutom en dörrvakt som nu verkat gå upp i rök, och den gamle miljonären Carl hade hon inte heller sett av ännu. Något som oroade henne. Hon var en av få som verkligen kände till Carls våldsamma historia som ung. Hans tid på flera sjukhus för mentalt instabila och hans känslokallhet som hade resulterat i att ingen någonsin hade kommigt honom in på livet. Hon hade aldrig hört att han haft några riktiga vänner, än mindre en fru eller barn. Men vad viste hon om nutiden, Carl hade för längesedan avskärmat sig helt från den yttre världen och nästan ingen visste ens hans namn.

 

De sista som fick dörrens mitt att hålla ihop splittrades ut över korridorens golv då yxans vikt träffade en sista gång. Stellan tog ett kliv framåt och klev igenom den upphuggna dörren. Inälvorna vred sig innanför skinnet på honom. Blod var spridet över korridorens väggar och tak. Stellan började raglande springa genom korridoren, han ville ut, ut ur det här helvetets hus. Han kom ut i hallen igen och fick se något som vred om hans inälvor än en gång, och fick honom att kasta upp över golvet. Djurhuvuden som hängt på väggen hade nu ersatts med två andra huvuden. Einar och Stefans. Stellan svängde sig snabbt om och sprang rakt in i något. Han ramlade bakåt och satte sig på golvet, tog sig mod och blickade upp på det han störtat in i. Svarta ögon mötte hans egna, ögon som verkade sakna vita utan istället hade som något mörkt som flöt omkring istället. I det svaga ljuset såg han något silvrigt blänka till i mannens hand. Stellan höjde handen mot honom precis som Carl lät kniven falla. Knivbladet flöt igenom Stellans höjda hand och ett skrik av smärta ekade i rummet.

 

Simon sökte febrilt efter en väg ut. Dörren till hallen var låst och avsaknaden på fönster gjorde honom ännu mera ängslig. Inte fanns någon annan från gruppen att finna heller, det verkade som alla gått upp i rök förutom han och Eleonora. Han sparkade till halldörren men dörren skulle aldrig ge vika för en spark, den var tjock och solid och han tvekade på att man ens skulle höra om någon skrek på andra sidan den. Även om han tyckte sig kunna höra ett dovt ljud, dunk, dunk, dunk. Förmodligen bara inbillning intalade han sig själv och började gå mot korridorens slut igen. Dörr efter dörr öppnade han, alla ledandes till rum utan fönster eller med igenspikade fönsterluckor. Så nådde han fram till smyckesrummet. På stolen framför ett av de antika gamla sminkborden satt Anna. Eleonora förundrades över rummet, ett smink och smyckesrum? Vem skulle ha använt det? Simon hade gått in i rummet, och pratade med Anna.

          Anna, vi måste ge oss av direkt, det är något som inte står riktigt till här.

Anna svarade inte, utan satt bara med ryggen vänd mot honom.

          Anna? Frågade Simon igen

Han gick fram och lade en hand på hennes axel. Anna svarade inte eller rörde en lem. Simon kände nu att hennes axel var kall som is, snabbt snurrade han runt henne och gick med svaga steg baklänges i chock. Ansiktet var förvridet i smärtan hon hade dött i och levrat blod satt fast i hela hennes ansikte. Plötsligt svajade Anna till och ramlade ihop på golvet bredvid stolen. Den skinnflådda ryggen framträdde. Eleonora skrek och Simon, vit i ansiktet fortsatte stapla bakåt nära att svimma. Eleonora visste. Det här var Carls verk, precis som för flera decennier sedan. Hon ville glömma de fasansfulla morden som krossat så många familjer. Carl hade aldrig som liten haft en riktig familj, som liten fick han växa upp på gatan och att se andra i samma ålder komma hem till ett varmt och älskade hem. Eleonora visste att han hade knäckts av detta. Samtidigt som hon kände sorg för hans öde, kände hon hatet när hon såg Annas sargade kropp på golvet framför dem. Hon letade med blicken efter Simon och såg honom backa mot ett fönster. Ett fönster! Eleonora ropade åt Simon:

          Simon, ett fönster, ett fönster!

Simon hörde henne inte hans sinne hade frusit av choken och hans kropp bara fortsatte backa av sig självt. Fönstret bakom honom kom närmare och närmare, en spricka klöv fönstrets dammiga yta och Simons kropp föll i en båge bakåt. En dov duns hördes och sen tystnad. Eleonoras hjärta slog hårt i hennes gamla bröst och tårarna trängde fram även om hon inte grät utan andades bara häftigt in och ut. Tystnaden bröts igen med ett dunkande ljud. Dunk, dunk, dunk hördes en bit bort i korridoren. Eleonora ville skynda ut ur rummet och slippa se vad hon såg. Men hennes kropp rörde sig inte utan istället föll hon ihop på golvet och hörde det dova dunkandet komma närmare och närmare.

 

Han levde, trodde han i alla fall. Lungorna höll kvar hans andetag och fångade upp syret från luften och syreberikade det fattiga blodet i hans ådror. Benen kändes bortdomnade men han kunde röra sina tår. Sakta lyfte han högra armen och kände skinnet sära sig efter skulderbladen. Han skrek av smärta och armen föll mot golvet igen. Han låg och andades häftigt och försökte samla kraft nog att ställa sig igen, när han hörde en kvinnas skrik. Han tog all sin kraft och pressade upp sig på fötter igen. Rummet svajade och han hade svårt att orientera sig, men kom tillslut fram till att han fortfarande var kvar i hallen. Sakta började han stappla bort mot skrikets källa. Strimmorna av huden som hängde löst eller som var uppskurna efter ryggen och huggen i benen producerade en otrolig smärta. Adrenalinet pumpade och kvävde litet av den, för stunden. Han var nära nu, han hörde möbler falla eller kastas omkring, kvinnan skrek fortfarande i panik.

 

Eleonora stod vid fönstret, med en kraftansträngning hade hon kastat iväg en stol mot Carl, som lätt slagit undan den i luften. Han stod nu där med den blanka kniven hängandes efter sidan. Hans svarta ögon fixerade vid Eleonora och hans vita hår hängande ned till axlarna. Han hade en svart rock på sig som fick honom att se ut som Dracula. Hans kritvita ansikte förstärkte bara den bilden. Han började sakta å mot Eleonora.

          Nej snälla Carl, sa Eleonora i panik.

Men Carl bara fortsatte stirra på henne med sina mörka ögon. Sakta började hans högra arm höja sig och knivbladens spets glänste. Eleonora kunde känna hans sura andedräkt. Kniven befann sig bara ett par decimeter från henne nu, hon backade mot fönstret. Tankarna for genom hennes huvud, skulle hon försöka hoppa på honom eller, skulle hon som Simon, bara falla baklänges ut genom fönstret och slippa känna knivens blad sakta föra henne mot döden. Kniven höjdes över hennes huvud, Carl fortfarande med blicken fixerad på hennes ansikte. Eleonora stängde sina ögon. Kniven föll. Med en hög smäll och sedan ett klinkande ljud när den föll i golvet. Eleonora kände ingen smärta. Var hon redan död? Men en omild omskakning fick henne att slå upp ögonlocken igen och inse att hon fortfarande stod kvar i smyckesrummet. Framför henne stod Stellan med en stol i enda handen och den andra på hennes axel medans han skakade om henne.

          Eleonora vi måste ge oss av nu direkt!

Eleonora pep till när hon såg i vilket skick Stellan var. Hans armar och ben fulla med blod, och långa strimmor av skinn uppskurna. Snabbt släppte hon blicken på honom och började gå, sedan småspringa genom korridoren ut mot hallen. Stellan lade handen på dörrhandtaget och vred till. Till både hans och Eleonoras förvånad och lättnad gick den upp med ett klick och släppte ut dem i det fria igen.

 

Carl fanns inte kvar vid platsen när polisen anlände, Simon, Einar, Stefan och Anna bars försiktigt ut på bårar inlagda i svarta säckar. Stellan ville inte ens veta om deras huvuden fanns med. Han hade just släppts efter förhöret med poliskonstapel Hansson. Eleonora hade stannat kvar. Hon var fortfarande i för mycket chock för att kunna gå hem. Stellan andades in den kalla höstluften. Knivsåren påminde honom om att han fortfarande var illa tilltygad, även om han insisterat på att endast bli bandagerad och inte inlagd på sjukhus. Hans hus tornade upp sig en bit bort på gatan, han längtade efter sin säng, trots allt hemskt som hade inträffat orkade han inte ta itu med det just nu, han måste bara få sova. Han satte in nyckeln i låset och öppnade dörren. Huset låg helt mörkt förutom en liten fönsterlampa i köket. Han satte sig på en köksstol och andades ut.

 

Han hade kniven tätt intill sig. Han tittade beundrande ned på den innan han sakta började hasa sig fram genom sovrummet mot den enda ljuskällan i huset, en liten fönsterlampa. Han kunde se och höra mannens andetag som han satt där och bara stirrade ut över gatan försjunken i tankar. Carl höjde kniven.

Skriven av: Robert Roos

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+Share on RedditShare on TumblrEmail this to someone
  • Edvin

    Orkade inte läsa hela men början var super!
    Ska få en ny dator om 2 månader…

  • Tackar :) Tog ett tag att skriva den, hoppas jag får bra betyg på den nu också bara ;)

  • Haha klart du får ;)

  • Robert

    Fick MVG ++ på den haha!

  • Carina

    Den var jätte bra!!
    Nu kan jag sova gott, efter en så trevlig godnattsaga. :-)