0

Bitande kyla och gnistrande snö

Jag drömde en dröm häromnatten, eller egentligen mera upplevde ett minne från min barndom. Det är inte ofta jag brukar drömma och när det väl händer är bilderna så osammanhängande vid uppvaknandet att det ändå inte haft någon inverkan.

Men det här gången kunde drömmen genom sin kombination av att vara en äkta upplevelse och numera ett minne, stanna kvar även efter uppvaknandet.

Jag var i 7-8-års åldern, vandrandes efter den mörka oupplysta skogsvägen utanför familjehemmet. Det var tidig morgon, kallt. Vägen låg som alltid spegelblank av is och varje steg fick tas med noggrannhet och omsorg för att inte halka på ändan. På mig hade jag min första riktiga overall, gul och grön var färger den gick i. Såhär i efterhand var den förmodligen inte lika estetiskt tilltalande som jag själv tyckte den var som barn, även om hysteriska färgblandningar var 90-talet i sitt esse.

På fötterna ullfodrade vinterskor från Tretorn. På händerna tjocka fingerhandskar, tumvantar var både lite för töntigt och opraktiskt.

Lugn.

Inte ett ljud förutom den vind som då och då svepte snö över vägen och vidare in i skogen. Bitande kyla, overallen uppdragen till nästippen – steg för steg framåt på den hala skogsvägen. Det var skolbussen jag var på väg mot, som varje morgon. 500 meters promenad genom mörker, kyla och snö ned mot den hållplats där den gamla slitna och allt som oftast i alla fall, fungerande Volvobussen stod och väntade. Allt som oftast.

Knarrande ljud under stövlarna.

Ångmoln av utandningarna.

Ovan talltopparna en mörkblå himmel täckt av universums lysande stjärnor. Jag kan uttyda Karlavagnen, eller De Tre Vise Männen. Nu minns jag. Det var jul, i magen vilade mammas varma choklad och Skogaholmslimpa med smör och skinka på. Även dagens skörd ur chokladkalendern. Vit mark bryts av rött ljus. Bussens baklyktor träder fram bakom vägens sista kurva innan hållplatsen. Jag knackar som vanligt på bussdörren och en slumrande busschaufför vaknar till och släpper på mig.

7 rader bak, på ett ungefär. Kändes alltid lagom centralt och bra – om det inte var han den snälla favoritchauffören, då satte jag mig alltid längst fram – ni vet på sätet med bara en plats. Men idag var det han som oftast inte sa så mycket, utan kikade i morgontidningen mest.

Bussen skakar till, motorn varvar upp och chauffören brottas med den stora växelspaken fram och tillbaka. Äntligen hoppar rätt växel i. Tårna och fingrarna börjar återvända till sin normala temperatur och resan på 1,5 mil mot skolan börjar. Precis som alla andra dagar.

0

Grand Theft Auto V – initiala tankar

Klockan slår 01:00 och spelet är upplåst och redo att köras, år av väntan och förväntan är över och uppfyllda(?). Det är något magiskt över GTA och effekten det verkar ha på folk. Från inbitna gamers till casualspelare, de flesta brukar finna något i spelet som tilltalar dem. Kanske är det också därför spelserien nått en sådan global succé genom åren. För egen del har GTA hängt med ända sedan PS1 tiden, då mest som åskådare skall sägas. Min äldre bror hade det med sig till konsolen och det trollband redan då med sin grafik, uppdrag, frihet och mörka humor.

Samma känsla infinner sig idag när man som ung vuxen slår igång den numera tredje generationen av Playstation och ser GTA V laddas igång för första gången. Det ger såväl nostalgidelen i hjärnan sin kick, som nerdchills när prologen drar igång och genast sätter tonen för såväl humor, som story, grafik och spelmekanik. Röstskådespeleriet, karaktärerna, allt känns slipat till perfektion – recensenterna som gett 10/10 har uppenbarligen gjort det på god grund denna gång.

Två timmar in är jag nu, fast och sliter mig från TV:n då tidiga föreläsningar väntar. Men jag är oerhört övertygad om att jag återigen imorgon kväll kommer sitta klistrad framför TV:n.

GTA V

0

Livception

En tanke slog mig just kring livet. Vi talar ofta om livet och dess olika faser utifrån barndom, ungdom, vuxen ålder och åldringsperspektiv – men sektionerna inom dessa livsfaser? Kapitel är ju ett ord man ofta hör, att ett nytt kapitel påbörjas i ens liv – men vad definierar egentligen ett sådant och hur stark måste den förändringen vara som påbörjar det nya kapitlet?

För min del så känns det nästan som att ett kapitel är något man själv är i kontroll över och kan påverka. Ett nytt kapitel skulle kunna vara de nyårslöften som ges och sedan även hålls, ett nytt kapitel i livet har påbörjats utan ovanan man tidigare hade. Men kan man inte i sitt liv leva flera liv? Att man utifrån såväl hur det enorma samhället och miljöer omkring en förändras, saker vi inte kan påverka – påbörjar nya liv då och då? Att man under en period av 10 år kan uppleva en livstid, leva ett helt liv. För att sedan träda in i ett nytt liv efter denna period och endera radikalt förändras som person, eller att man behåller sin personlighet men träder in i en så radikalt förändrad miljö att ett nytt liv påbörjas.

Flummigt, men väldigt spännande.

0

September

Längre mellan posterna, helt enkelt av den anledningen att det vart så fullt upp senaste veckorna. Plugget tar upp större delen av dagarna, men ger också mycket – känns fortfarande lika roligt, dessutom en grym klass med bra sammanhållning!

Äntligen fått det bekräftat att lägenheten kunde skrivas över till nästa hyresgästpar innan hela uppsägningstiden gått. Känns enormt skönt! Har packat ned det mesta redan i stora travar av lådor och ska redan till helgen börja köra det vidare. Annars är det faktiskt inte så mycket annat som händer just nu, vardagen har infunnit sig efter sommaren och allt rullar på igen, livet pekar uppåt!

Har följt Syrienkonflikten mycket noga senaste månaderna och det har förvånat mig själv att jag inte ens nämnt det här på bloggen ännu. Anledningen känner jag är till följd av konfliktens komplexitet och hur snabbt allting hela tiden svänger. Jag känner att ett inlägg med min personliga ståndpunkt i det hela, där faktorer omkring kan behandlas bit för bit just nu är för tidskrävande. Det är dock bland de mest intressanta konflikter på ett globalt plan under många års tid och jag kan bara hoppas att fler följer med i vad som händer och engagerar sig.

0

Första veckan på terminen

Sådär, då har första veckan på nya terminen passerat!

Har vart en intensiv vecka, så som de första veckorna så ofta är. Således blir det för en tid färre uppdateringar här också som en konsekvens.

Trivs i alla fall toppenbra! Har saknat känslan av att rentutav längta till nästa föreläsning, hugga in på labbar och övningar och kasta sig in i kurslitteraturen. Det är så intressant, givande och roligt hittills att det inte kan vara ett symptom på annat än att man hittat rätt.

Första tiden nu fokuserar mycket på grunder inom datalogi och programmering – vissa delar har jag redan väldigt bra koll på i och med att jag knackat en del kod genom åren. Andra delar är redan efter första veckan nya, komplicerade och riktigt utmanande – vilket för min del är en ren motivationskatalysator.

Just nu ligger jag i princip en vecka före i planeringen vilket känns toppen – ska se till att följande veckor håller samma mönster. Har lärt mig sedan tidigare att prokrastinering hör lite till, men också är en onödig källa till sista-minuten-ångest. Tror att det här arbetssättet ger större chanser till att rentutav ge sig på lite fördjupning kurserna annars inte hinner ta upp i detta stadium.

Utöver kursstarterna så har det också vart en del praktikaliteter kring lägenheter och flytt. Befinner mig mitt i sistnämnda och det ska bli skönt när allt sådant stök är färdigt, då det tar en hel del extra energi och tid. Samt att det äntligen kan sätta punkt för det gamla.

Nu tar jag helg och laddar om inför nästa vecka!

0

Ny termin

Kvällarna blir längre, solen orkar inte riktigt värma luften över jeans- och jackvarmt och fåglarna gör sig redo för varmare breddgrader. Det är höst återigen. Sommaren har såhär i backspegeln passerat förbi lika snabbt som alltid och så sakteligen kommer snart kvicksilvret få kämpa för att stanna över nollstrecket.

Vädermässigt har sommaren vart väldigt fin, något som verkligen behövdes i år kändes det som. Personligen dock kommer jag nog minnas den som relativt, förutom ett par ljusglimtar, problematisk, jobbig och ångestfylld. Hösten däremot ger ro och nya mål igen. Efter en längre tids ledighet känns det skönt att återgå till en vardag med långa nätter, plugg och tentaskrivande.

Jag har vart förkyld senaste veckan. Ni vet den där typen av förkylning som lamslår en helt. Man blir inkapabel till annat än att äta, sova, sova lite mera, vända dygnet, må dåligt, fråga ”varför jag”, be om eller hoppas på att det ska bli bättre. Men sedan när man närmar sig slutet av förkylningen, där man känner sig bättre, har överskottsenergi och orkar ta tag i allt igen ser en ljusning. Får hopp och vetskap om att man är på väg att bli frisk efter infektionen.

Där befinner jag mig i livet just nu.