0

Jobbiga tider

Jag brukar inte vara extremt personlig eller självutlämnande på den här bloggen, den agerar snarare lite bollplank för personliga reflektioner eller vägg för texter när skrivlusten fallit på.

Den här sommaren hade jag sett fram emot, efter att ha arbetat utomlands ett tag och funderat över vad jag egentligen vill arbeta med här i livet så var planen rätt klar väl hemma i Dalarna igen. Men nu är allting lite suddigt igen, inte i form av att jag inte vet vad jag vill arbeta med – utan vägen dit.

Jag tror också att omkringliggande faktorer gör att synen är lite suddad för tillfället. Jag har precis blivit antagen till en riktigt bra kandidatutbildning inom datalogi – trots det är det svårt att känna engagemang och driv inför hösten. Som jag inledde med är jag sällan självutlämnande här, men för självterapeutiska syften är det ändå skönt att skriva av sig.

Jag och Sofia har efter över 5 ½ år tillsammans, ja, sedan första året på gymnasiet fram till nu – valt att gå skilda vägar. Både olika framtidsplaner, känslor och antar jag livs- och personlighetskriser gjorde att det inte var möjligt att fortsätta längre. Men det gör inte det hela enklare, inte ett dugg faktiskt.

Blir man tillsammans i så ung ålder växer man i princip ihop till slut och blir synonyma med varandra. Det behöver inte vara en dålig sak, men är också något som inte fungerar i alla lägen.

Det är nog inte separationen i sig som är det jobbiga heller, utan snarare en separationsångest lik den när någon nära går bort. Har man delat så många år tillsammans, minnen, skratt och precis allt annat – så slits även en bit av sin egen person bort vid separation. Vem är jag nu? Vad vill jag i livet? Andra tankar är att man plötsligt är helt ensam och isolerad. Ett hjärnspöke men i enormt stark form då realiteten är en annan.

Jag kommer aldrig hitta någon jag tycker lika mycket om, eller jag kommer aldrig ha energin att lära känna en människa på samma sätt igen. Även dessa två hjärnspöken. Givetvis kommer man hitta någon annan man håller lika högt igen, älskar och bryr sig innerligt om. Givetvis kommer man ha energin till att vilja ta reda på och lära känna denna person långt in i själen. Men det svåra i nuläget är att låta den logiska delen i hjärnan förklara för reptilhjärnan att det kommer ta tid och att det inte är något som sker över en natt, vecka, månad, kanske år.

För jag är sådan som person också, jag vill ha en riktig koppling med personer jag umgås med eller ska kunna tycka om. Ett djup och en förståelse – rentutav skulle man kunna kalla det en släng bondförnuft. Det gillar jag i en människa och är en fin egenskap, enkelhet, rakhet, humor och värme.

Tiden framöver kommer vara jobbig och hård, jag planerar att dränka mig i arbete och träning för att komma ut hel igen, härdas (Se tidigare inlägg). Jag vet att jag återigen kommer kunna se ned i ett par leende ögon som säger ”jag älskar dig” och som får mig att drivas vidare.

0

Att härdas

Funderade lite idag över naivitet igen och hur livet utvecklar sig. För visst är det intressant hur vi föds med en naivitet om livet som barn. Drömmar, mål och för den delen scenarion vi vet existerar men ännu inte genomlevt. Det kan vara allt från något som gör en lycklig till ledsen, ta som ett exempel när den första personen nära dig går bort, såsom en morförälder. En händelse som porträtterats genom såväl litteratur som film tusentals gånger – en händelse som dagligen sker och påverkar hundratusentals människor.

En avtrubbning inför det, eller naivitet uppstår. Känslan inför det, kan det verkligen vara så hemskt? Alla dör, rationaliseringsprocesserna slår igång. Men huvudingrediensen i tragedin saknas, nämligen en själv och de band som fanns mellan personerna.

Det är först när man själv hamnar i händelsernas centrum, känner banden klippas och förstår det tomrum som uppstår. Hur det hugger bort en bit i sig själv och ersätts med tomhet eller utfyllnad av ett hårdare material.

Metaforerna åsidolagt handlar det om härdningsprocessen som måste ta vid efter varje stor händelse, trauma, tragedi, livsförändring och vad hålet i en härdas med. Där vissa konsekvent väljer att fylla hålen med en diamants hårdhet som ger taggarna utåt, förbereder för det värsta även i framtiden och gör att den biten av en själv härdningen täcker aldrig mera kan nås. Andra väljer ett mjukare material där rätt omständigheter eller person återigen kan nå hela vägen in.

Jag tror att det är tragedierna och de trauman vi utsätts för som formar oss i grunden, vissa så små att vi inte inser eller förstår dem själva ens. Där allt omkring blir en garnityr. Vi härdas och berövas bit för bit barnets naivitet inför den stora välden.

Det jag tror är viktigt är att ha detta i åtanke, att bestämma sig för vilken typ av härdning man vill dämpa en smärta med och vad den kommer ha för inflytande på ens framtida liv och händelser.

0

Nothing is ever easy

Inget är någonsin enkelt, visdomsord från Zedd (Sanningens Svärd). Det här med verklighetsuppfattning är intressant, tänker ofta på hur man trodde sig veta allt av värde redan som 16 åring. Och visst kanske grundpelarna i det mesta förblir detsamma, men det är kompliceringen av allt som har så många olika vägar att man aldrig kommer förstå livet fullt ut.

I alla fall. Har arbetat vidare lite med mitt projekt, roligt att förena nöje (kodning/design) med att utvecklas allteftersom (djupare kunskaper). Känns också bra att få en växande portfolio att visa för framtida arbetsgivare. Leker runt med lite allt möjligt i programmeringsväg, men det är fortsatt .NET C# som verkligen biter sig fast. Mycket på grund av att det är roligt att koda i det för att inte tala om att det finns så mycket verktyg som gör arbetet enklare. Ta som exempel WebMatrix som gör det så enkelt och effektivt att snabbt utveckla och sjösätta en webbplats.

0

Sol

Härligt, äntligen en varmare sommardag.

Tycker faktiskt att det vart lite av en bristvara den här sommaren, hittills. Absolut har det vart ett par fina dagar då och då, men inte någon långvarig värmebölja direkt – utan mest sol varvat med regn och kalla sommarkvällar. Känns typiskt svenskt att sitta och gnälla över vädret, hade det vart värmebölja ute nu hade säkert inlägget handlat om hur förbaskat jobbig den vart och snälla gud när ska det regna!?

Har vart kattvakt i snart en vecka också, något som vart en blandning mellan ångest och gos. Ångest när vår katt busar med den vi vaktar, de far fram som en orkan genom lägenheten – gardiner, prylar och allt flyger omkring dem. Gosig när de både somnar i ens knä eller springer runt benen och jamar i jakt på mat.

Kattvakt

0

Juni 2013 i Instagrambilder

Tänkte börja med att slänga upp alla Instagrambilder jag tar som inlägg, mestadels för min egen del som någon form av bilddagbok – men kanske finns det någon bild som är av intresse även för andra. Förmodligen kommer det mest vara en hel del randomgrejjer.

 

0

Det här med sommar och dygnsrytm

Sommar och lite halvledig är alltid en farlig kombination, sett till dygnsrytm i alla fall. Har senaste veckan försökt att vända dygnet rätt igen, genom ”dygningsknepet” bland annat. Vilket helt enkelt går ut på att hålla sig vaken 24H plus för att vara så trött att man sedan däckar och vaknar upp i bra tid dagen därpå.

Visst fungerade det också, i ca 2 dygn innan jag lite manisk efter att han kläckt en intressant idé till en webbplats, stannade uppe alldeles för länge igen med kodningen som min ende vän.

Det är ju inte det att jag inte får saker gjorda, tvärtom så får jag massor gjort. Men det känns som att det är dags att försöka få dem gjorda 2 på dagen nu istället för 2 på natten. Kanske är född och lever i fel tidszon helt enkelt?