0

Kodat rejält på roosweb och Nightwish!!

Tjena på er!

Jaha då var ännu en helg till ända. Men nu är man i alla fall någorlunda frisk och kry igen och är redo för ännu en vecka på Helix! har kodat skitmycket på Roosweb under helgen och både en massa nya funktioner har trätt fram, såväl som en uppdaterad design. Allt är inte klart ännu på långa vägar men det börjar bli bra i alla fall. Sen kan jag inte sluta lyssna på Nightwish. Dom är så grymt bra, lyssnar på alla deras gamla skivor under Tarjas tid och deras nya med Anette Olzen. Skitbra, nått alla borde lyssna på!

Men mer än det har jag inte att säga just nu, hare så bra alla!

0

Uppdaterar Roosweb för fullt!

Tjena på er!

Har under dagen, eller mest nu kvällen uppdaterat Roosweb. Ska göra det för fullt under denna helgen, både lite till kod, men mest till design. Som ni kan se så har jag fixat till forumet rejält nu, och ska bara fixa till där man läser svaren nu också så det ser bättre ut. Men innan jag kan göra det måste jag bestämma mig. Ska jag behålla 900pixlars designen nu, altså den bredden, eller ska jag byta den mot en ny färdig bredare design http://www.roosweb.se/RWWIDE/ ? Är osäker på detta så säg gärna vad du tycker också! Imorgon ska jag fortsätta piffa till communityt och hade tänkt fokusera på profil, klotterplank, forum, communitystarten då. Men först, sova.

Nice effekt

Ha det så bra!
Mvh Robert

0

Eftermiddagsfotboll på Maservallen

Tjena igen!

Jaha då har ännu en dag passerat i ens liv på Helix. Idag var lite annorlunda dock mot de andra dagarna då vi var och spelade fotboll och brännboll hela eftermiddagen vid Maservallen. Jag tyckte det var jädra kul i alla fall, gärna nått man gör snart igen. Mer än det? Jadu har svårt att komma på nått mer intressant att säga idag faktiskt, går och ber att jag inte ska bli sjuk bara, har ont i halsen som få just nu men men.

Satt och funderade idag på en sak. Såg en som försöker liksom komma in i gruppen men är blyg och håller sig undan. Hur ska man egenteligen kunna umgås med en sådan människa som inte vågar säga vad den själv tycker och tänker? Att den bara säger ja till allting, personligen skulle jag inte klara av det tror jag. Jag vill veta vad folk tycker om mig varesig det är på gott eller ont. Jag menar, hur kul är det för personen själv ifråga som inte vågar säga nått utan bara går med på allt som dennne säkert inte vill innerst inne? Hur ska den personen när den blir ensam våga ta egna beslut och skapa egna åsikter om något?

Innan det drar iväg på djupet är det lika bra att bryta här, så ha det bra alla så skrivs vi imorgon!

Hösten har anlänt

Mvh Robert

0

Jag slog och sparkade Jocke på svea gym o betalade biljetterna

Tjena!

Först innan jag börjar gå in på min dag och senaste tiden tror jag att rubriken kan behöva få sig en förklaring. Visst sparkade och slog jag Jocke och han tillbaka på mig, men det hade sina anledningar. Vi hade boxning på idrotten ;). Rätt kul faktiskt även om det kändes som man skulle sparka tårna av sig tillslut haha. Efter idrotten och skoldagen sprng vi ned till stan och skulle hämta våra biljetter till Monsters of Mora, en konsert med band som Hammerfall, Sabaton, Sator med mera. Då kommer Jocke på. Visstja, glömde ju koden till biljetterna i datorn i skolan! Skit också, vi fick gå tillbaka till Helix, starta datorn hans och ta fram koden. Efter det så fick vi göra ett val, endera skulle kan cykla ned till kupolen o hämta biljetterna och jag skulle hinna med tidigare bussen och kunna köpa en datormus åt honom. Annars skulle vi båda två gå till kupolen, jag missa bussen och han bli utan sin datormus. Blev så att jag fick ta min tidiga buss och han köpa en datamus åt honom ;).

Imorrn ska vi vara ute hela eftermiddagen o spela fotboll, cricket och brännboll. Självklart sa dom på tv att det skulle bli regn … vad annars liksom. Skitsamma ska bli kul i alla fall!

Fick även veta för ett par dagar sedan att jag inte längre var välkommen till ASPsidan mer som moderator och värd. Anledning? Att jag besökte ASPkoll.se. Men visst är det så dom vill ha det och förlora sin absolut mest aktiva moderator så varsågod, jag har redan en stadig karriär nu inom webbutvecklingen och blev senast i förrgår kontaktad av ett företag som ville starta ett samarbete med Roosweb.se. Efter det så tillsattes jag som moderator på ASPkoll.se. Så som sagt att inte längre vara moderator på ASPsidan rör mig inte ryggen längre, känner mig däremot rätt sviken av crew där. Aja life goes on as always.

Det var it för idag, vi höres snart igen!

vacker flod

Mvh Robert

 

0

MVG på uppsatsen bland annat

Hejsan igen!

Har vart ett par dagar sen jag skrev nu, tidsbrist. Men nu sitter jag här igen och skriver. På uppsatsen nedan fick jag MVG förresten, även om det inte var exakt samma version, utan jag hade skrivigt ännu lite mera. Känns kul, sen hade vi en tävling i klassen om vem som skrev bästa skräckisen, jag leder just nu i alla fall då jag fick 10/10 av alla hehe. Känns roligt tycker jag. Sen vad har mer hänt? Tja vart mycket skola som vanligt, en del kodande också, håller på att lära mig Ajax och kodar just nu på en supergästbok med bästa koden och med Ajax på som jag ska släppa gratis sen på diverse sidor. Rapporterar här när scriptet är helt klart.

Jaja nu har jag inte mycket mer tid att skriva, sitter i skolan på sista lektionen innan helgen, men vi hörs av mer under helgen! Ha det så bra nu alla besökare så syns vi!

 

 Mvh Robert Roos

5

Skräcknovellen: Longhill Manor

Longhill Manor

Brevet låg i hans hand. En inbjudan till den rika miljonärens hus. Han hade inte sett den gamle mannen på åratal, decennium, och nu var han inbjuden till honom. Deras senaste möte hade inte vart någon trevlig upplevelse och att han nu tillslut skulle ha gått vidare, den gamle långsinte gubben, var något Stellan hade svårt att föreställa sig. Trots det hade han bestämt sig för att gå, det var inte ofta någon fick se innandömet av longhill manor, bara några få äldre män i rockar, kanske när posten levererade ett paket. Annars var alltid den stora dörren stängd för att avsegla värden utanför.

 

Stellan var på väg mot den gamle miljonärens hus. Han hade inbjudan i rockfickan och gick med raska steg över trottoaren mot huset. Stellans gråvita hår hade kammats som de flesta andra herrar kammade sig, praktfullt bakåtkammat med en våg i håret. Hans svarta rock fladdrade runt hans långa ben, och hans blå ögon svepte över gatan ideligen. Hans ansikte var bestämt, kantigt och grovhugget, men likväl kunde det inge en snäll och trevlig ton. Han hade levt ett stressigt, men framgångsrikt liv, nu med flera företag i sin ägo, även om han aldrig gjort mycket ståhej om resurserna han hade. Något som både uppskattats och hade skapat mycket bråk. Väl framme tornade dörren upp sig framför honom och med en ansträngning lyckades han knacka två gånger med det stora järnet som hängde på dörren. Allting blev tyst, och efter ett tag hördes ett par klickanden och smällanden i dörren och den gick upp med ett knarr. I dörren stod en kraftig man. Han blängde Stellan med kall blick innan han med högerarmen gjorde en gest in mot huset. Stellan klev in, huset var inte som han mindes. Allting var mörkare, och de förut gnistrande vita elfenben och förhistoriska stenar som besmyckat väggarna. Hade ersatts med huvuden från djur han aldrig tidigare skådat. Solljuset trängde inte alls in i huset mera då fönsterluckorna på utsidan stängts igen och det enda som lyste upp rummet var ett par glödlampor och ljusstakar här och där. Stellan fortsatte in i huset, han nådde nu huvudkorridoren, han hade endast gått här en gång förut i sitt liv, och att stå här nu igen var en konstig känsla. Han hörde röster en bit bort, ett surrande ljud av människor som pratade med varandra. Han började sakta gå genom korridoren, med något i magen som kändes fel fast allting var bra. Han försökte skaka av sig sin ängslan och bestämde sig för att han bara inbillade sig. Hans hand tog tag i handtaget på dörren i slutet av korridoren, vred om det och steg in i det stora öppna rummet. Rösterna tystnade och ha fick tio ögon riktade mot sig. Inne i rummet med honom stod en äldre dam, en yngre, en äldre man klädd i kostym som såg dyr ut, och sen två identiska personer till utseendet. Efter en stunds tystnad bröt den äldre damen tystnaden, hon stegade fram och hälsade. ”Godkväll, mitt namn är Eleonora” Hon sträckte fram en rynkig hand mot honom, som han snabbt omfamnade och de två skakade hand. ”Vi hade inte förväntat oss ännu en person, sa hon nu med en känsla i rösten av att hon inte verkligen hälsade honom välkommen”, ”Det här är Anna, sa hon och pekade mot den yngre damen, här har du Einar, sa hon och pekade mot den välklädde herren”. Stellan svepte med blicken över de båda, som mumlade ett tyst hej mot honom. ”Tvillingarna här, sa hon med en nick mot de två identiska personerna”, Dom nickade mot Stellan ”Heter Stefan och Simon”.

 

Efter ett par minuters diskussion hade alla kommigt fram till att ingen visste varför dom var där egentligen. Dom var för få för att det skulle vara någon typ av fest, och stämningen var allt annat än festlig. Så vad var meningen med att bjuda in dem, och vart var miljonären själv? Eftersom de flesta i gruppen hade börjat känna sig rastlösa, så hade de bestämt sig för att börja utforska huset. De delade upp sig i två grupper, som sakta föll isär då alla gick åt håll som rörde sina egna intressen. Anna försvann in i ett rum vackert upplyst av fönstret mot väster som spred solens sista strålar efter väggarna. Einar, försvann in på ett äldre kontor. Stellan stod ensam kvar i den långa korridoren och lyssnade efter ljud i tystheten. Det enda som hördes var avlägsna ljud av vinddrag och grenar som slog mot husets väggar. Han såg en dörr som stod på glänt en bit bort, och eftersom alla andra försvunnit så var det ingen idé att bara stå och se i det tomma. Dörren ledde till ett mörkt sovrum utan fönster, med spindelväv efter väggarna och förvridna ansikten på tavlor i taket och efter väggarna. Han skulle precis backa ut igen från det kusliga rummet när dörren slog igen med en smäll bakom honom och låset klickade till.

 

Smärtan skar genom hela hennes kropp när knivbladet sakta fördes från nacken efter ryggraden. Munkavlen ströp hennes syretillförsel och paniken brann i hennes ögon och som sökte rummet med blicken förtvivlat efter ett redskap som skulle kunna hjälpa henne. Ingenting fanns. Sakta kände hon kylan omfamna henne som hon stod där och kände knivens blad sjunka igenom skinnet, köttet och punktera hennes ena lunga. Mörkret dansade framför hennes ögon innan Anna föll ihop död på mattan, färgad röd av hennes eget blod. Den gamle mannen torkade knivseggen och lämnade det vackra smyckesrummet med hast och förenade sig med skuggorna i korridoren och gick vidare. Käppen med det guldbeklädda handtaget skapade ett dunkande eko, dunk, dunk, dunk, som han gick genom korridoren. Hatet inom honom brann starkare än vad det gjort på många år. Deras lyckliga ansikten, deras familjer de alltid kunde återvända till och glädjas med. Han skakade bort tanken på familjerna och märkte att han kramade käppen så hårt att knogarna vitnade. Han lät handen slappna av och fortsatte sin dunkande gång. Snart skulle han inte behöva se de glada familjerna mer.

 

Ett dunkande ljud hade fått Einar att sluta rota igenom de gamla dokumenten i skrivbordet. Han hade egentligen inget där att göra, men nyfikenheten hade tagit över. Tyvärr fanns det inget av intresse. Gamla papper på försäkringar, aktier med mera, sådant han inte skulle kunna ha någon nytta av i alla fall. Det dunkande ljudet kom närmare. Einar rätade på sig och drog handen genom det gråsilvriga håret. Hans ögon smalt in i mörkret, mörkbruna, nästan svarta ögon som många fruktat i hans ungdom. Nu var det dock annat på ålderns höst. Inte längre skrämdes ungdomar av hans vältränade figur och bistra utseende, tvärtom. Istället kastade de sten eller snö mot hans hatt, eller utförde andra elaka saker mot honom. Dunket var nu precis utanför dörren. Einar gick fram mot dörren precis som ljuden försvann helt, lite förvånad skruvade han på dörrhandtaget och svängde upp dörren. Det han möttes av blev han chockad över. Inget var där. Hela korridoren låg mörk och öde och ingenstans fanns något som skulle kunna ha gett upphov till det dunkande ljudet. Han stegade ut i korridoren och svängde med huvudet ät vänster och höger men kunde inte se källan för ljudet. Han började gå efter korridoren, puttade upp dörrar lite här och där och kikade in. Plötsligt hörde han steg i slutet av korridoren där den svängde av till vänster. Han började sakta gå mot ljudet som blev starkare för varje steg han tog. En skugga började stiga över golvet, om det var människa eller djur gick inte att säga. Einar stannade just framför hörnet där korridoren svängde av. Dunk, dunk, dunk ekade bara ett par meter bort nu och kom närmare och närmare. En hand grep honom om axeln och han hoppade högt av rädsla medans han samtidigt snurrade runt. Först såg han bara en man framför sig, men snart kände han igen mannen. Det var Stefan som stod framför honom och såg lika överraskad ut som Einar.

          Oj, jag menade inte att skrämma dig herrn, fick han fram nervöst.

Einar samlade sig ett ögonblick och andades in och ut ett par gånger tills smärtan som tryckte över hans bröst började släppa.

          Ingen skada skedd, man blir bara lite uppjagad av alla ljud i mörkret, speciellt i ett hus man inte känner väl.

          Sant, har du sett till Anna? Simon följde efter henne en bit men nu kan jag varken hitta honom eller Anna.

Einar skakade på huvudet

          Nej jag har inte sett någon, bara hört ett dunkande ljud som verkar ha tystnat nu, sa Einar och lyssnade efter.

Dunkandet hade avtagit och det enda som hördes i tystnaden var deras egna andetag, och en kniv som drogs ur dess slida.

 

Stellan kände paniken i bröstet, dörren hade endera gått i igen och gått i baklås, eller så hade han med avsikt blivigt inlåst i rummet, men varför och av vem? Tankarna for runt i huvudet och något att bryta upp dörren med fanns inte i rummet. Det hade förmodligen inte spelat någon roll om det funnits det heller, Stellan visste att han var för svag och gammal för att orka bryta upp en tjock bastant dörr. Innan fler funderingar han flyga genom hans huvud fyllde ett gallskrik luften. Skriket var hemskt, som om någon sakta pinades ihjäl utanför hans dörr. Skriket höll i sig i vad som verkade en evighet innan det abrupt slutade med ett knäckande ljud och tystnad föll igen. Svettpärlorna rann ned för Stellans panna och han kunde känna hjärtats puls dunsa i öronen. Vad som än hade skrikigt så hade det gått en fruktansvärd död tillmötes, precis utanför hans dörr! Desperat började Stellan att söka efter någon väg ut ur rummet men som tidigare fanns ingen väg ut, han var instängd utan hopp att komma ut förrän någon annan i gruppen hittade honom. Om de hittade honom. Om… Stellan blev iskall, tänk om det var någon i gruppen som hade blivig mördad utanför hans dörr. Han orkade inte mer, vitt ljus började täcka hans synfält och han föll ihop på det hårda trägolvet. De mystiska förvridna ansiktena på tavlorna vred och vände sig i hans synfält och han kände att han var på väg att svimma, när han fick syn på något under en gammal byrå som stod bredvid en gammal dammig sliten säng. Hans krafter räckte inte till att ställa sig upp med, så han började sakta krypa över golvet, fram mot det glänsande han sett under byrån. Han sträckte fram sin hand och greppade fingrarna runt trät som ledde från… yxans ägg! Hans hjärta slog en frivolt och han kände hoppet pumpa i sina ådror. Med en kraftansträngning ställde han sig upp igen, svingade yxan bakom nacken och sedan lät den falla över dörren.

 

Simon och Eleonora stod skräckslagna i köket. Skriket de hört hade fått dem att frysa där dom stod utan att kunna röra en lem. De stirrade ut över mörkret i det stora köket, över bänkarna, stolarna och det långa bordet som det säkert serverats många maträtter på genom åren. En sak de lade märke till dock var att ingen av stolarna förutom en enda av dem var dammiga och såg ut som att de inte rörts på åratal, precis som resten av huset. Det var någonting kusligt som var på gång hade Eleonora fastslagit, Simon höll med, även om han skulle vilja uttrycka känslan med ett betydligt kraftfullare ord. Sakta började Simon röra på sig igen, försiktigt för att inte snubbla över något som de få lampor som fanns i rummet inte hade lyst upp, precis som i resten av huset. Av någon anledning hade han börjat längta hem till sin familj, att komma hem till tryggheten och inte behöva vara rädd för något han om och om intalade sig bara var inbillning.

          Vi letar rätt på de andra och lämnar det här stället nu genast, sa han till Eleonora

Eleonora tittade lite tveksamt omkring dem och sedan på Simon igen och nickade svagt. Hon hade inte heller någon lust att stanna längre. Hon kunde inte ens tänka sig varför dom ens blivigt inbjudna, ingen fanns där att ta emot dom förutom en dörrvakt som nu verkat gå upp i rök, och den gamle miljonären Carl hade hon inte heller sett av ännu. Något som oroade henne. Hon var en av få som verkligen kände till Carls våldsamma historia som ung. Hans tid på flera sjukhus för mentalt instabila och hans känslokallhet som hade resulterat i att ingen någonsin hade kommigt honom in på livet. Hon hade aldrig hört att han haft några riktiga vänner, än mindre en fru eller barn. Men vad viste hon om nutiden, Carl hade för längesedan avskärmat sig helt från den yttre världen och nästan ingen visste ens hans namn.

 

De sista som fick dörrens mitt att hålla ihop splittrades ut över korridorens golv då yxans vikt träffade en sista gång. Stellan tog ett kliv framåt och klev igenom den upphuggna dörren. Inälvorna vred sig innanför skinnet på honom. Blod var spridet över korridorens väggar och tak. Stellan började raglande springa genom korridoren, han ville ut, ut ur det här helvetets hus. Han kom ut i hallen igen och fick se något som vred om hans inälvor än en gång, och fick honom att kasta upp över golvet. Djurhuvuden som hängt på väggen hade nu ersatts med två andra huvuden. Einar och Stefans. Stellan svängde sig snabbt om och sprang rakt in i något. Han ramlade bakåt och satte sig på golvet, tog sig mod och blickade upp på det han störtat in i. Svarta ögon mötte hans egna, ögon som verkade sakna vita utan istället hade som något mörkt som flöt omkring istället. I det svaga ljuset såg han något silvrigt blänka till i mannens hand. Stellan höjde handen mot honom precis som Carl lät kniven falla. Knivbladet flöt igenom Stellans höjda hand och ett skrik av smärta ekade i rummet.

 

Simon sökte febrilt efter en väg ut. Dörren till hallen var låst och avsaknaden på fönster gjorde honom ännu mera ängslig. Inte fanns någon annan från gruppen att finna heller, det verkade som alla gått upp i rök förutom han och Eleonora. Han sparkade till halldörren men dörren skulle aldrig ge vika för en spark, den var tjock och solid och han tvekade på att man ens skulle höra om någon skrek på andra sidan den. Även om han tyckte sig kunna höra ett dovt ljud, dunk, dunk, dunk. Förmodligen bara inbillning intalade han sig själv och började gå mot korridorens slut igen. Dörr efter dörr öppnade han, alla ledandes till rum utan fönster eller med igenspikade fönsterluckor. Så nådde han fram till smyckesrummet. På stolen framför ett av de antika gamla sminkborden satt Anna. Eleonora förundrades över rummet, ett smink och smyckesrum? Vem skulle ha använt det? Simon hade gått in i rummet, och pratade med Anna.

          Anna, vi måste ge oss av direkt, det är något som inte står riktigt till här.

Anna svarade inte, utan satt bara med ryggen vänd mot honom.

          Anna? Frågade Simon igen

Han gick fram och lade en hand på hennes axel. Anna svarade inte eller rörde en lem. Simon kände nu att hennes axel var kall som is, snabbt snurrade han runt henne och gick med svaga steg baklänges i chock. Ansiktet var förvridet i smärtan hon hade dött i och levrat blod satt fast i hela hennes ansikte. Plötsligt svajade Anna till och ramlade ihop på golvet bredvid stolen. Den skinnflådda ryggen framträdde. Eleonora skrek och Simon, vit i ansiktet fortsatte stapla bakåt nära att svimma. Eleonora visste. Det här var Carls verk, precis som för flera decennier sedan. Hon ville glömma de fasansfulla morden som krossat så många familjer. Carl hade aldrig som liten haft en riktig familj, som liten fick han växa upp på gatan och att se andra i samma ålder komma hem till ett varmt och älskade hem. Eleonora visste att han hade knäckts av detta. Samtidigt som hon kände sorg för hans öde, kände hon hatet när hon såg Annas sargade kropp på golvet framför dem. Hon letade med blicken efter Simon och såg honom backa mot ett fönster. Ett fönster! Eleonora ropade åt Simon:

          Simon, ett fönster, ett fönster!

Simon hörde henne inte hans sinne hade frusit av choken och hans kropp bara fortsatte backa av sig självt. Fönstret bakom honom kom närmare och närmare, en spricka klöv fönstrets dammiga yta och Simons kropp föll i en båge bakåt. En dov duns hördes och sen tystnad. Eleonoras hjärta slog hårt i hennes gamla bröst och tårarna trängde fram även om hon inte grät utan andades bara häftigt in och ut. Tystnaden bröts igen med ett dunkande ljud. Dunk, dunk, dunk hördes en bit bort i korridoren. Eleonora ville skynda ut ur rummet och slippa se vad hon såg. Men hennes kropp rörde sig inte utan istället föll hon ihop på golvet och hörde det dova dunkandet komma närmare och närmare.

 

Han levde, trodde han i alla fall. Lungorna höll kvar hans andetag och fångade upp syret från luften och syreberikade det fattiga blodet i hans ådror. Benen kändes bortdomnade men han kunde röra sina tår. Sakta lyfte han högra armen och kände skinnet sära sig efter skulderbladen. Han skrek av smärta och armen föll mot golvet igen. Han låg och andades häftigt och försökte samla kraft nog att ställa sig igen, när han hörde en kvinnas skrik. Han tog all sin kraft och pressade upp sig på fötter igen. Rummet svajade och han hade svårt att orientera sig, men kom tillslut fram till att han fortfarande var kvar i hallen. Sakta började han stappla bort mot skrikets källa. Strimmorna av huden som hängde löst eller som var uppskurna efter ryggen och huggen i benen producerade en otrolig smärta. Adrenalinet pumpade och kvävde litet av den, för stunden. Han var nära nu, han hörde möbler falla eller kastas omkring, kvinnan skrek fortfarande i panik.

 

Eleonora stod vid fönstret, med en kraftansträngning hade hon kastat iväg en stol mot Carl, som lätt slagit undan den i luften. Han stod nu där med den blanka kniven hängandes efter sidan. Hans svarta ögon fixerade vid Eleonora och hans vita hår hängande ned till axlarna. Han hade en svart rock på sig som fick honom att se ut som Dracula. Hans kritvita ansikte förstärkte bara den bilden. Han började sakta å mot Eleonora.

          Nej snälla Carl, sa Eleonora i panik.

Men Carl bara fortsatte stirra på henne med sina mörka ögon. Sakta började hans högra arm höja sig och knivbladens spets glänste. Eleonora kunde känna hans sura andedräkt. Kniven befann sig bara ett par decimeter från henne nu, hon backade mot fönstret. Tankarna for genom hennes huvud, skulle hon försöka hoppa på honom eller, skulle hon som Simon, bara falla baklänges ut genom fönstret och slippa känna knivens blad sakta föra henne mot döden. Kniven höjdes över hennes huvud, Carl fortfarande med blicken fixerad på hennes ansikte. Eleonora stängde sina ögon. Kniven föll. Med en hög smäll och sedan ett klinkande ljud när den föll i golvet. Eleonora kände ingen smärta. Var hon redan död? Men en omild omskakning fick henne att slå upp ögonlocken igen och inse att hon fortfarande stod kvar i smyckesrummet. Framför henne stod Stellan med en stol i enda handen och den andra på hennes axel medans han skakade om henne.

          Eleonora vi måste ge oss av nu direkt!

Eleonora pep till när hon såg i vilket skick Stellan var. Hans armar och ben fulla med blod, och långa strimmor av skinn uppskurna. Snabbt släppte hon blicken på honom och började gå, sedan småspringa genom korridoren ut mot hallen. Stellan lade handen på dörrhandtaget och vred till. Till både hans och Eleonoras förvånad och lättnad gick den upp med ett klick och släppte ut dem i det fria igen.

 

Carl fanns inte kvar vid platsen när polisen anlände, Simon, Einar, Stefan och Anna bars försiktigt ut på bårar inlagda i svarta säckar. Stellan ville inte ens veta om deras huvuden fanns med. Han hade just släppts efter förhöret med poliskonstapel Hansson. Eleonora hade stannat kvar. Hon var fortfarande i för mycket chock för att kunna gå hem. Stellan andades in den kalla höstluften. Knivsåren påminde honom om att han fortfarande var illa tilltygad, även om han insisterat på att endast bli bandagerad och inte inlagd på sjukhus. Hans hus tornade upp sig en bit bort på gatan, han längtade efter sin säng, trots allt hemskt som hade inträffat orkade han inte ta itu med det just nu, han måste bara få sova. Han satte in nyckeln i låset och öppnade dörren. Huset låg helt mörkt förutom en liten fönsterlampa i köket. Han satte sig på en köksstol och andades ut.

 

Han hade kniven tätt intill sig. Han tittade beundrande ned på den innan han sakta började hasa sig fram genom sovrummet mot den enda ljuskällan i huset, en liten fönsterlampa. Han kunde se och höra mannens andetag som han satt där och bara stirrade ut över gatan försjunken i tankar. Carl höjde kniven.

Skriven av: Robert Roos

0

Snart är det Lördag igen, ja snart är det Lördag igen

Äntligen!

Det har vart en jobbig vecka. Nu har skolan verkligen kommit igång och arbeten börjar redan översvämma en. Flera prov bara den här veckan, avrundat med lite uppsatser och mattediagnoser. Som tur är så har allting gått bra, efter lite extrajobb hemma så han man skriva klart sista uppsatsen för denna veckan och skicka in den. Men nog om skolan nu är det helg, äntligen!

Jag och en till i klassen funderade på om vi skulle köpa biljetter till Sabaton och Hammerfall i Mora i Oktober. Skulle vara jädra kul om det fanns några biljetter kvar, Sabaton är mitt klart största favoritband! Vem kan inte gilla låtar som Primo Victoria, Wolfpack, Rise of Evil etc etc. Nu håller jag på att installera Guild Wars på laptopen, ska sätta mig och slöa i soffan och lira lite. Var o köpte en ny mus till laptopen också så man måste ju spela in den nu. Sen så ska man väl förbereda lite inför imorgon också, farsan fyller år då så vi var till konditoriet och köpte en jordgubbstårta tidigare idag. Var även in på en annan affär och köpte lite paket. Men skriver inte vad det var ifall han skulle läsa här.

Jag lägger upp skräckisen jag skrev till svenskan här lite senare, tills dess får ni ha det riktigt bra!

Snygg bild

Mvh Robert

0

Spökhistorier och snart Fredag!

Tjena på er igen!

Sitter här för fullt och skriver på en skräcknovell. En uppsats till skolan vi ska skriva då, som jag kommer att publicera här också när den är klar! Går rätt bra tycker jag, jag gillar att skriva även om Fantasy är min melodi. Men kul eller inte så är det fortfarande ett skolarbete och det ska bli så jädra skönt med helg nu, man har ju inget som heter fritid nått mer! Jag går upp 5:45 och kommer hem 17:30 då ska läxor göras, man ska käka och kolla på Idol sen måste man sova igen om man ska orka upp dagen efter.

Aja det är värt det i alla fall och jag ska fortsätta kämpa på efter en skön helg. Men det är fortfarande en skoldag kvar! Tur att det var den 13:onde idag och inte imorgon i alla fall. Nu får ni ha det så bra så syns vi snart igen!

 

Vattenlandskap 

Mvh Robert    

1

11 September

Har ni tänkt på egenteligen vad det är för dag idag? Ja just det, 11 September, dagen då kriget mot terrorn började. Dagen då flygplanen kraschade in i World Trade Center och Pentagon. Faktiskt har jag varken hört eller sett nått ens om detta idag, konstigt tycker jag när det var en så stor händelse. Men så var det ju USA också. Har ni tänkt på att det dör många fler i Irak, många fler vid Gazaremsan, många fler av svält varje dag. Men när det gäller USA så ska det malas om och om och om och om o… ja ni förstår. Varför är det så? Varför är en katastrof värre i USA än vad den är i Afrika eller Irak? Varför verkar människors liv vara mer värda i USA än vad dom är i Afrika? Nått värt att tänka över tycker jag, är USA bättre för att dom ha pengar och makt, och därför är deras folk mer värda än de andra. Till och med skillnaden inom landet är stort, tror ni de svarta har samma rättigheter som en vit? Tänk om. Om en svart är oskylldig till ett mord han anklagas för t.ex. och en vit är i samma position, vem tror ni kommer att gå fri? Den vita eller den svarta? Vem tror ni undersökningarna kommer göras mest noggrant för? Just det, den vita kommer gå fri och den svarta kommer hamna bakom lås och bom resten av livet, varför? För att han är svart? Dom hävdar ju att dom inte ska ha sån rasism, men man får nog leta ett tag innan man hittar sånna ärkerasister som USA. För den delen, har någon sett en svart president ännu ens? Nej just det, som sagt vad tror ni det beror på…

Support the king

Mvh Robert

0

Funderingar på framtiden inom webbutveckling

Tjenare.

Jag har funderat på sista tiden sen jag fick ett telefonsamtal om en sak som förändrade min syn på webben. Vilken sida ska jag fokusera på egenteligen. Jag vill bygga mig ett namn på webben, jag vill att folk ska veta vem jag är, vilja köpa sidor och designer av mig och att mina sidor går bra. På senare tid har jag känt att sidan jag hänger mest på inte uppfyller de krav jag behöver. Jag vill gå vidare med ASP.NET, Ajax och mycket mer, men sidan bara står och trampar i de gammla koderna. Sidan fast jag tjatar om det uppdateras inte eller nånting, ibland undrar jag om jag har mer erfarenhet av vad medlemmar vill ha än vad dom som är äldre än mig har. Kan dom inte förstå att sidan kan inte hållas hur pro som helst och gå runt, den måste bli vänligare mot alla. På senare tid har jag börjat hänga mer på asp.net, en engelsk site med hög kvalité och aktivitet där dom lyssnar på medlemmarna, där inte alla äldre viktigpettrar klankar ner på allt utan följer med sin tid.

Fint berg

0

Vart på LAN och så blev mamma ett år äldre

Call of Duty 2 är ett riktigt kul spel att köra på lan tycker jag. Vi är några som har kört lan förut och varje gång så blir det att man kör CoD 2 efter en stund igen. Jag vet inte varför men det är ett sånt där lyckat spel som man kan spela om och om igen utan att man tröttnar på det. För er som inte vet så är det ett andra världskriget spel som utspelar sig …. hmm jag under andra världskriget. Sen så körde vi lite old school spel som Age of Empires, Starcraft, och mycket mer. Kul var det i alla fall och det är gärna en sak man gör om igen.

Morsan fyllde år idag också så vi har käkat nån mysko chokladtårta, frågan på om den var god…nja jag gillade den inte alls, och farfar såg väl grön i ansiktet ut, men pressade fram ett trevligt leende och sa att "JA den här var jättegod!". Hrm jovisst tänkte jag för mig själv. Sen har det väl vart rätt mycket fok här också, tror jag har bryggt 40 liter kaffe eller nått snart. Nu ska jag i alla fall hitta på nått att göra på datan. Vet inte vad ännu men nått kommer man väl på. Så ha det så bra alla så hörs vi av snart igen.

 

Mvh Robert

1

Life goes on, and gets better

Tjena på er igen!

Jaha har ju vart ett uppehåll på inläggen här i 1 – 2 dagar, men det beror bara på att jag har kommigt hem så sent och faktiskt inte haft tiden att skriva nått. Men livet börjar äntligen gå vidare efter skolstarten nu och all katastrof som var runt den i början. Jag bytte ju skola och linje till Helixgymnasiet och Tekniklinjen, och har nu börjat trivats riktigt jädra bra. Känns kul igen att åka till skolan, eller inte kul så men kul att känna att man inte behöver vara ensam mer, utan att man har trevligt folk som väntar på en där.

Fick hem en kopia på allriskförsäkringen idag också, man måste ha den med och lämna till skolan om man ska få ta hem laptopen man fick därifrån! Japp en helt ny laptop fick vi, även om jag nyss köt en som är 100ggr bättre så har man ju denna att slita på nu hehe. Nej nu ska jag se ett avsnitt av Scrubs och sova, men hare så bra alla och jag hoppas att jag snart är back on track med webbdesign/webbutvecklingsartiklar igen.

Misse

Mvh Robert

0

Är alla rädda ibland?

Jag satt och funderade på en sak efter jag sett ett avsnitt av Scrubs där det är en som gömt sig i en städskrubb för att vara ifred då han är så rädd att han är ledsen. Jag vet inte varför men man känner sig tröstad ibland när man känner sig nere genom att se på Scrubs, man får se att det finns andra som har liknande problem som en själv. Ta han som gömde sig i garderoben, jag ser mig själv mycket väl i den situationen, att bara slippa allt och alla en stund och få vara sig själv en stund innan man går ut och fortsätter, varför behöver inte alla denna pausen? Varför kan vissa bara köra på hela tiden med okrossbart självförtroende? Vad är det som får dom att gå hela tiden? Jag vet inte den hemligheten, jag är mer den som skulle välja städskrubben, jag är den som mer är osäker på mig själv men hur kan man förbättra det? Det känns helt omöjligt, att bara byta stil helt plötslig kanske går i några minuter, timmar en dag eller två men sen är man tillbaka i det gammla städskrubbsspåret igen, varför?

Mvh Robert

0

Spelhösten verkar helt okej i alla fall

Hej hej,

Satt och läste i PC-Gamer idag om spelhösten. Nu är det ju så att 80% av tiden jag sitter framför en dator så skriver eller programmerar jag, 10% kollar jag på film eller serier och 10% spelar jag, så jag är ingen spelnörd så, men gillar endå att lira lite, t.ex lirar jag Battlefield 2142 och Two Worlds just nu. Men ett spel jag blev sugen på när jag säg en trailer på den medföljande DVD'n till PC-Gamern var Crysis, det ser riktigt riktigt bra ut, grafiken, fysiken och känslan ser ju underbar ut, sen så kommer det ju rätt snart också! Ett till spel är Call of Duty 4, CoD 2 var riktigt bra och jag hoppas att CoD 4 är minst lika bra, fast det inte utspelar sig under andra världskriget mera.

Imorgon är det dags att återvända till skolan igen. Dock känns det även lite roligt då nya skolan verkar toppen :). Enda nackdelen är att jag bor en bra bit från gymnasiet så jag måste upp klockan 6 och kommer hem runt 17, lite smådrygt, men vadå, skolan är ju super (se tidigare inlägg eller kolla taggen "Helix"). Så nu ska jag fika lite, kanske fixa en liten sak med Roosweb, sen lägga mig i tid för en gångs skull…

Vi hörs av snart igen!

Crysis, verkar riktigt bra

Mvh Robert

1

Storstädning och mopeptur i kylan

Tjena!

Jaha då har ännu en dag gått, idag med en storstädning bland annat. För att varva av lite med den en moppetur på 3 mil i regn och kyla, halvt ihjälfrusen innan man kom hem. Men men jag överlevde *Säkert till en dels besvikelse * och har jobbat vidare med Roosweb under kvällen. Så vad har hänt där då? Nja jag håller på med lite nya funktioner till communityt och fixar buggar med mera, ett jobb som aldrig tar slut. Fick även reda på att jag inte vann designtävlingen på HTMLSidan idag, lite tråkigt men glad att jag fick bra många röster i alla fall, tack alla som röstade på mitt bidrag!

Jag satt just och funderade på om det var dags att börja skriva lite artiklar igen. Inte bara om webbutveckling men även annat, eftersom denna bloggen inte bara är för webbutveckling som ni kanske märkt, utan den handlar om precis det jag känner för att skriva. Så med andra ord kan ni förvänta er en artikel om nånting som passar inom Nöje till Roosweb här snart. Självklart som vanligt så publicerar jag artiklar jag skriver här först, innan jag publicerar dom efter 24H på nån mer sida.

Nej ska kolla på ett avsnitt av Scrubs nu och försöka säga hej åt Edvin, har saknat honom hehe, en riktigt bra vän :) Vi hörs som vanligt!

En blomma.

Mvh Robert